Att lösa en kris…
Inlägg från radions OBS! om hur ekonomer tänker om dagens finansiella och ekonomiska kris och de krispaket som kommit. Programmet ligger kvar på radions hemsida en månad: Sveriges Radio.
Att lösa en kris
av Kenneth Hermele, OBS, SR/P1 den 25 februari 2009.
I samma stund som den finansiella krisen sprider sig till den verkliga ekonomin dyker Keynes upp igen som kapitalismens räddare. Staten har ett ansvar för att få ekonomin på rätt köl, för att hålla sysselsättningen och efterfrågan uppe, staten ska rädda bankerna. Men alla statsingripanden är inte lika välkomna. Man måste vara noga med hur man stimulerar ekonomin, betonar Paul Krugman i NY Times: att sänka skatterna är mycket sämre än att öka utgifterna, visserligen blir det underskott i statens finanser i bägge fallen, men om de rika gynnas av sänkta skatter kommer de inte att spendera så mycket – de sparar bara sina ökade inkomster – och samtidigt kommer klyftorna i USA att öka. Krugman är inte särskilt imponerad av Obamas krispaket, demokraterna har gjort för stora eftergifter för republikanerna, Obama borde i stället köra över de konservativa krafterna hos motståndarna och säga: det var ju jag som vann! Annars kommer Obamas eftermäle bli No we couldn’t! Krugman pekar på två historiska exempel som Obama borde ta till sig, det ena negativt, det andra på sätt och vis positivt. Negativt exempel är Japan som kört fast i årtionden i en stagnerande ekonomi på grund av alldeles för blygsamma åtgärder, det hotar även att drabba USA menar Krugman och pekar på det andra positiva exemplet, den amerikanska upprustningen inför andra världskriget, ett föredöme genom sin storlek, det var det som löste 30-talets depression. Alltså större, mycket större utgifter, inte skattelättnader. Joseph Stiglitz, från Columbiauniversitetet i NY, håller med, om skatter ska sänkas ska det göras för de fattiga, det är det som ökar efterfrågan i samhället. Stiglitz varnar också för att Obama omger sig med dåliga rådgivare, ekonomer som är ansvariga för den politik som lett oss in i den värsta krisen sedan mellankrigstiden. Kanske tänker han på Lawrence Summers, Vita husets chefsekonom, en man som, precis som Stiglitz, jobbat på Världsbanken och för Clinton-regeringen? Både Krugman och Stiglitz begränsar sig till hemmaplan. Annorlunda är det med Amartya Sen som i El País varnar för att Kina och Indien kanske är alltför upptagna med att stimulera sina egna ekonomier utan att tänka på de fattiga: om man bara satsar på tillväxt i den privata sektorn, eller på att hålla industrierna igång, kommer de sociala sektorerna att lida, om Kina och Indien inte håller igång skolor och sjukvård kommer den imponerande minskningen av fattigdom som skett under de senaste årtiondena att klinga av, då blir det de fattiga som betalar krisen. Sen vill se en ny balans mellan stat och marknad: stabilitet på den internationella finansiella marknaden är en kollektiv nyttighet, säger han, och det behöver man inte vara nobelpristagare i ekonomi för att ha insett. Inte heller att globalisering kräver mer av gemensam politik och gemensamma institutioner, och mindre av lössläppta marknader. Amartya Sen är inte särskilt konkret, det brukar han inte vara, bättre då att lyssna på Dani Rodrik på Harvarduniversitetet, han har en plan som låter som en sammanfattning av vad folkrörelser i Nord och Syd krävt i 20 år: det gäller att få de finansiella marknaderna att verka stabiliserande så att de bromsar uppsvingen, och eldar på när ekonomin faller; hittills har det tyvärr varit tvärtom, vilket lett till att ekonomin följt mönstret upp-som-en-sol-ner-som-en-pannkaka, eller som ekonomerna säger, återkommande cykler av boom och bust. Nästa åtgärd enligt Rodrik: globala skatter som kan bromsa spekulation, det våras för Tobinskatter och kontroll av handel med valutor. Sen vill Rodrik slopa hemlighetsmakeriet i skatteparadisen, så att de hundratals miljarder dollar som där försvinner kan ge skatteinkomster, vilket de flesta länder behöver idag för att kunna motverka krisen. Och slutligen: skapa utrymme för länder att välja olika utvecklingsvägar, ge dem ”policy space”, den enda vägens politik som Carl Bildt så dumdrygt försvarade när han var statsminister har gjort bankrutt. Men vilken politik bör man då välja? Det är lätt att tänka sig att penningpolitiken – det är den som handlar om räntor och valutakurser – nu nått vägs ände när räntan i USA är nere på noll, och att det därför bara skulle vara finanspolitiken som kan spela en roll och då handlar det om skatter och utgifter. Men så tänker man inte på riksbanken, det framgick i förra veckan av ett högintressant föredrag av vice ordföranden i riksbanken, Lars EO Svensson. Trots att även riksbanken nu håller på att sänka styrräntan ner mot noll har inte penningpolitiken spelat ut sin roll, säger Svensson. Han vill ha ett nytt inflationsmål, vi ska spä på inflationen, den får inte bli för låg! Medlet är att se till att kronan faller i värde, med åtminstone tio procent till. Ekonomer som nyss hatade inflationen har plötsligt förstått nåt som Keynes förordade för 75 år sedan, inflation är ett mindre ont än arbetslöshet. Till och med en gammal chefsekonom på IMF, Kenneth Rogoff heter han, säger samma sak, efter att i åratal ha försvarat svångremmar är inflation inte så farligt, sex procents inflation kan vara lagom, menar Rogoff. Det är närmast en sensation när det kommer från det hållet, från centralbanker som haft som övergripande mål att hålla ner inflationen. Men vänta ett tag: om riksbanken gör som Svensson vill innebär ju det att Sverige försöker lösa sina egna ekonomiska problem på andra länders bekostnad: svensk export blir billigare, samtidigt som import till Sverige fördyras, vilket gynnar svensk ekonomi och drabbar omvärlden. Det är farligt nära den hotbild av tilltagande protektionism och nationalism, av handelskrig och tilltagande motsättningar, som många ekonomer varnat för. Det är en fara som oroar historikern Timothy Garton Ash. I The Guardian försvarar han elitens möte i schweiziska Davos nyligen med att det gäller att samarbeta och inte konkurrera. En ”Davos Man”, som deltagarna kallas, är bättre än de nationalister som annars hotar, menar Garton Ash. Det är verkligen ett tecken på krisens allvar, att vi nu ska sätta vårt hopp till de män som befolkar World Economic Forum i Davos. Fast å andra sidan verkade Davos-männen mer insiktsfulla om krisens allvar än de män som för en vecka sedan samlades i Rom till G7:s möte för finansministrar och centralbankschefer. Slutkommunikén därifrån består av allmänna och ganska tomma ord, inga konkreta utfästelser görs, faktiskt verkar man mest orolig för att krispaketen ska leda till en större roll för den offentliga sektorn framöver. Så betonar G7 att stödet till ekonomin bara är tillfälligt och att man på ”mellanlång sikt” – alltså om fyra, fem år – åter ska ha balans i budgetarna. Inte särskilt innovativt, för att uttrycka sig vänligt. Vi får nog vänta ytterligare en månad, tills G20 träffas i London, då blir det förhoppningsvis åtgärder som betyder något för världsekonomin. Det är faktiskt också en positiv effekt av krisen: att den inte kan lösas av de gamla stormakterna själva, utan att även de behöver stöd av Kina, Indien, Brasilien och de andra uppstickarna. En ny världens ordning har inte bara blivit möjlig utan faktiskt också nödvändig.
Om du vill följa hur några av ekonomerna jag läst resonerar, hittar du deras inlägg här: http://www.project-syndicate.org
Det fungerar ju…
”Apoteksverksamheten är alldeles för viktig för att användas som ett slagträ i en allmän liberaliseringsdebatt. Läkemedel är en del av hälso- och sjukvården och ska inte betraktas som vilken handelsvara som helst.”
Apotekets VD Stefan Carlsson år 2002
Hur mycket förlorar Sverige?
Med anledning av finanskrisen och skatteparadisens centrala position i denna. Hur hänger det ihop. Enkel matematik. Om man lägger ihop.
Ställ er frågan: Vart har vinsterna från de goda åren härförleden tagit vägen? Vart är de? Varför behöver finansvalparna plötsligt skattepengar för att reda ut sina problem? Varför kan de helt enkelt inte bara ta vinsterna, och stoppa in i systemet igen? Varför behöver dom (läs vi, eftersom vi har placerat t ex våra pensionspengar i det här sabla systemet) skattepengar och statsmakt nu?
Svaret är enkelt. Pengarna verkar inte finnas. De finns i skatteparadisen, fast vi vet inte riktigt hur de kom dit och hur mycket exakt som finns eller ja, egentligen verkar det som om att de inte finns alls. Kryptiskt men helt sant.
För mer läsning:
Bara att läsa på och förstå ett och annat om världen.
Naturskyddsforeningen ar en bra forening:
Hem till naturskyddsforeningen!
Det ar sa att WSF i Belém avslutades i sondags och inom kort kommer det sammanstallning over lankar darifran. Det kommer ocksa en liten kronika om vilka faror som lurar och vilka mojligheter som hagrar. Sen ska val formatet snyggas till lite ocksa kanske.
Det är dags att börja debattera..
Observera att detta är ett utkast till översättning, och den slutgiltiga texten kommer snarast! Reservation för förändringar alltså.
Det är dags att sätta finansaktörerna på plats!
Finanskrisen måste förstås som en systemkris. Den hänger samman med en rad globala kriser – för klimatet, mat- och energiförsörjningen, våra sociala system och så vidare – och ny maktbalans. Bakom krisen ligger den överföring av resurser från arbete till kapital som har skett de senaste trettio åren – en utveckling som måste brytas. Krisen har skapats av en kapitalistisk produktionsordning präglad av ett laissez-faire-synsätt. Det är en ordning som byggts på kortsiktiga vinster som enbart kommit ett fåtal till del, på ett internationellt finanssystem i obalans, på en ojämlik inkomstspridning som gagnar de förmögna, på rovdrift av naturresurser och privatisering av den offentliga sektorn. Krisen påverkar mänskligheten i sin helhet, men hårdast slår den mot samhällets mest utsatta grupper – arbetare, arbetslösa, lantbrukare, kvinnor och så vidare – och länderna i det globala syd. De har alla fallit offer för en kris som de själva inte skapat.
I försöken att lösa krisen har man hittills enbart tillskjutit resurser för att socialisera förlusterna. Utan att det finns en verklig motpart söker man att rädda det finansiella system som ligger bakom dagens katastrof. Men var finns resurserna till de människor som är krisens offer? Världen behöver inte enbart mer av regleringar. Det krävs ett nytt paradigm, som ställer finanssfären i ett nytt demokratiskt systems tjänst – ett system som måste grundas på tillgodoseendet av mänskliga rättigheter, goda arbetsvillkor, livsmedelssuveränitet och respekt för miljön och den kulturella mångfalden. Vi kräver därför:
Låt ett reformerat och demokratiserat FN bli det sammanhang inom vilket finanssystemet reformeras. G20-länderna är inte ett legitimt forum för att lösa krisen.
Etablera stränga mekanismer för kontroll av de internationella kapitalflödena.
Inför ett internationellt penningsystem som karaktäriseras av nya former av penningreserver och ger utrymme för regionala reservvalutor, i syfte att bryta dollarns överhöghet och garantera internationell finansiell stabilitet.
Inför ett globalt och offentligt kontrollsystem för övervakning av banker och finansinstitutioner. Finansiella transaktioner bör betraktas som en offentlig nyttighet som ska garanteras alla världsmedborgare.
Förbjud så kallade hedgefonder och handel med icke börsnoterade aktier, då dessa är omöjliga att kontrollera.
Förbjud spekulation med råvaror, i synnerhet sådana som används till livsmedel och energiproduktion, genom att införa offentlig prissättningskontroll.
Avveckla skatteparadisen, straffa deras användare (individer, företag, banker och finansiella transaktionsfirmor) och skapa en internationell skattemyndighet för att motverka skattekonkurrens och skatteflykt.Etablera ett nytt internationellt fördelningssystem. Detta bör ske genom progressiva skattesystem på nationell nivå och globala skatter (på finansiella transaktioner, miljöförstörande verksamheter och höga inkomster) för att finansiera globala offentliga nyttigheter.
Med detta upprop vänder vi oss till ideella organisationer, fackföreningar och sociala rörelser, för att engagera medborgarna i strävan för denna nya modell. Vi uppmanar alla till mobilisering på global nivå – i synnerhet från och med den 28 mars, inför G20-mötet.
_ _ _
Detta upprop är resultatet av en rad seminarier på World Social Forum 2009 i Belém, i vilka följande bland annat medverkade: Action Aid, Attac, BankTrack, CADTM, CCFD, CEDLA, CNCD, CRID, Eurodad, IBON, International WG on Trade-Finance Linkages, LATINDADD, Networkers South-North, NIGD, SOMO, Tax Justice Network, Transform!, OWINFS, War on Want, World Council of Churches.
Sätt finanserna på plats! 